Denna rapport skriver jag från mitt skrivbord på Stockholms Handelskammare, en arbetsplats jag började på för 3 månader sedan. Här sitter jag, efter arbetstid ska sägas om min chef mot förmodan skulle läsa detta, snart 18 månader sedan jag kom hem från mitt äventyr i London möjliggjort av Stipendiefonden för svensk utlandsungdom. Nu kanske ni tänker att ni inte kunde bry er mindre om varifrån denna text är skriven – men ha lite is i magen, allt hänger ihop.
I juni 2022 hoppade jag på ett plan till London. Jag hade lyckats få ett stipendium på Svenska Handelskammaren i Storbritannien och skulle spendera ett år i London. Mirakulöst nog visade det sig att en nära vän till mig också fått ett stipendium – också till Handelskammaren, också på precis samma avdelning. Jag och Andreas bestämde oss tidigt för att dela lägenhet, men vi skulle inte komma att hitta ett passande boende förrän senare i juli – och därför kom vi att spendera våra första veckor i London på ett kristet hostel i Chelsea.
Tiden på Lee Abbey hostel kantades av gospelinspirerad körsång, delade duschrum, tveksam catering, och en otrolig mångfald av nya intryck för mig och Andreas. Lejondelen av intrycken kom dock på kontoret. I lokalerna ovanför svenska ambassaden på Upper Montagu Street kastades jag snabbt in i Handelskammaren – en värld som kantas av högt tempo, noga detaljorientering, och en brant inlärningskurva.
Redan i augusti var jag ansvarig för ett stort middagsevent vi arrangerade på Fotografiska i Stockholm. Det gick fruktansvärt. Flygbolaget slarvade bort en väska till hälften full av eventmaterial, till hälften packad med mina kläder. Där stod jag i Stockholm, hopplös, och klädlös, och skulle kvällen efter välkomna topparna från Stockholms näringsliv med pompa och ståt. Väskan med körschema, namnlappar, bordsplacering, menykort, broschyrer, pompa och ståt stod kvar på Heathrow.
Att det första eventet gick åt Sherwoodskogen kunde jag inte uppskatta i stunden, men nu kan jag se tillbaka på det och i ett retrospektivt sken var det nog faktiskt det absolut bästa som kunde ha hänt. Där och då adopterade jag ett ”murphy’s law”-tänk, dvs allt som kan gå fel kommer gå fel. Detta kanske låter dystert men sanningen är att det gör dig smartare, effektivare och mer kritisk. Framåt skulle det komma att gå betydligt mycket bättre – misstag och fel förekom självklart fortfarande men jag lyckades fånga upp dem i ett tidigt stadie och kasta en blöt filt över den annalkande branden.
Som ni kanske lyckats utröna bestod min roll av att planera och utföra merparten av Handelskammarens alla event och program. Formatet varierade brett och kunde vara allt från mindre frukostsamtal till enorma julluncher med 500 deltagare, luciatåg, ministerbesök, ABBA cover-band och snapsfyllda toppdirektörer.
Genom att göra event samlar du snabbt på dig en aningen unik erfarenhetsbank. Jag har försökt kallprata i en hiss med Stefan Ingves, fått ett handskrivet brev från en fd. partiordförande, provsmakat mat från en prisbelönt kock på ett femstjärnigt hotell, vattnat blommor, kokat kaffe, och öppnat dörrar.
Du lär dig också snabbt en uppsjö färdigheter och fakta som är helt oanvändbara utanför Handelskammar-sfären. Jag kan typ namnet på alla personliga assistenter till VDar för svenska bolag i London. Jag vet exakt hur mycket man måste överboka ett event för att se till att lokalen fortfarande är full efter alla ”oförutsedda” avhopp några timmar innan start. Jag har också lärt mig hur man lättast kommunicerar med ambassadörens butler – en trevlig, men stundtals svårflörtad herre.
Framförallt tar jag dock med mig otaliga färdigheter och erfarenheter som jag faktiskt kan applicera i andra sammanhang eller roller. Jag har blivit monumentalt bättre på att hantera stress, planera, utvärdera, kommunicera, arbeta effektivt med excel och word, förhandla – och framförallt tro på mig själv och min egen förmåga. De första veckorna på Lee Abbey hostel hade jag svårt att ta in vidden av vad som faktiskt förväntades av mig. Hur skulle lilla jag klara av allt detta? 6 månader senare hade jag precis rivit av och projektlett Handelskammarens flaggskeppskonferens för 300+ personer – och gjort detta med bravur. Man växer faktiskt av lite press.
Året flög förbi och helt plötsligt var jag tillbaka i min mögelfria lägenhet i Lund. Jag dök in i en mastersutbildning och ett par månader senare tog jag upp kontakt med min chef från London, som under tiden flyttat till Sverige och tagit en roll på Stockholms Handelskammare. Vips hade jag fått en fast tjänst på en av Stockholms mest dynamiska och hetaste arbetsplatser – allt tack vare min tid i London och stipendiegivarna på Svensk Utlandsungdom.
Nu är jag nyinflyttad i Stockholm, nyinkommen på Stockholms Handelskammares kontor på Regeringsgatan och har precis styrt en större middag med finansministern som inbjuden talare. Det känns bra, men aningen oväntat hur starten på min karriär accelererats så fort. Jag har lärt mig så mycket under min tid på Handelskammaren i London – nästan uteslutande tack vare alla pressade situationer jag satts i.
Ps. Den borttappade väskan fann till slut sin väg till Stockholm – men tyvärr inte innan jag hunnit panikköpa en kostym, med ett par justeringar som gjorde den obytbar. Nu hänger den kostymen i min garderob och påminner mig varje dag om att alltid packa viktiga saker i handbagaget…
Tack!
Axel
