Jag hade storslagna planer för 2020. Jag hade just avslutat 5 månader som trainee på Europaparlamentet i Stockholm, och nästa äventyr skulle ta mig till södra USA:s östkust. Jag skulle tillbringa 9 månader som trainee på Svenska Handelskammaren i Florida, lära mig om svensk-amerikanska handels- och affärsrelationer, få möjligheten att bo och jobba i USA och få hands-on och internationell arbetslivserfarenhet samt utvidga mitt kontaktnät. Trots ett komplicerat och oroligt politiskt klimat, älskar jag USA och att få bo och jobba på andra sidan atlanten har sedan länge stått på min ”bucket list”. Flyget till Florida var bokat till den 20 mars. Den långa och omständliga visaprocessen låg bakom mig och visat var stämplat och klart i passet. Den 13 mars stängdes USA:s gränser på grund av den rådande Covid-19 pandemin. Jag befann mig vid den tidpunkten hos min familj i Luxemburg, som stängdes ner i en lockdown den 15 mars. Att åka till Florida, det var det inte tal om.
Veckorna gick och allt fler länder stängde sina gränser. Vi fick bara lämna huset om det var absolut nödvändigt. Restauranger, biografer, kontor och köpcenter stängdes. Vi fick köa till mataffären därför att endast ett fåtal personer släpptes in åt gången. Efter två surrealistiska och nästan dystopiska månader (både på grund av pandemin och på grund av att våran familj på 5 personer inte bott ihop sedan ganska många år tillbaka) lättade restriktionerna och vi fick börja röra på oss något friare. Men att åka till USA var bokstavligt talat fortsatt inte på kartan.
Jag hade tät kontakt med handelskammaren och levde i någon slags veckovis limbo i hoppet om att kunna åka ”nästa vecka”. När det blev tydligt att jag absolut tidigast skulle kunna komma iväg till hösten började jag sätta mig in verksamheten och jobba på distans. Sofia, som jobbat som trainee på handelskammaren på plats i Florida i två månader innan hon fick åka hem, började överlämningen till mig. Det gick fascinerande smidigt, med tanke på att det hela skedde över Facebooks videosamtal. Att kunna dela skärm under ett videosamtal är min nya favoritfunktion.
Och sen var bara att kavla upp (de virtuella) ärmarna och sätta igång. Newsletters skulle skrivas, sociala medier skulle uppdateras, bokföringen skulle skötas och medlemmar skulle informeras. Under många år har det funnits två kammare i Florida, och i somras beslöts det att de två kamrarna skulle gå ihop och bilda en. En ny hemsida skulle byggas med nytt och fräscht innehåll och ett mastigt nyhetsbrev till alla nya och gamla medlemmar skulle också ut. Det blev intensiva veckor med många Zoom-samtal där alla skulle komma till tals och få sina synpunkter och idéer hörda. Det här med att skapa något nytt med ett team är ju en utmaning i sig. Men det hela når helt nya nivåer när det sker virtuellt, med ca 7 000 km avstånd samt tidsskillnad. Men, en ny hemsida blev det, och en fin sådan! (Gå in och kika vetja: www.sacc-florida.com)
Samtidigt började jag även jobba för SACC’s huvudkammare i Washington, DC. Med min bakgrund i journalistik och kommunikation blev mina uppgifter även här kommunikationsrelaterade och jag jobbade främst med att göra olika intervjuer och skriva artiklar till nyhetsbrevet, som blev viktigare än någonsin, med tanke på inställda events. Intervjuerna var dels med svenska trainees som genom SACC hittat sina host companies i USA, och dels med medlemsföretag både i Sverige och i USA. Varje intervju avslutades med elefanten i rummet – och hur har Corona påverkat din vardag? Jag kan lova att ingen svarade ”nej men det har flutit på som om ingenting vore”. Däremot har varenda en svarat att man har fått det att fungera, på ett sätt eller ett annat. Och är det något jag har lärt mig under det här året, så är det just det. Man får det att fungera. Jorden snurrar vidare, klockan tickar på. Det spelar ingen roll om halva världen sitter inlåsta i sina vardagsrum, vi har uppnått ett tempo på i princip alla plan i våra samhällen att det är omöjligt att stanna upp och hålla andan. Visst kändes det som att världen höll andan några månader där i våras, men det var nog mest för att alla höll sig inne och för att det låg ett allvar i luften som gjorde det svårt att andas. Men annars har alla fortsatt sina verksamheter från alla möjliga platser och på alla möjliga sätt.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva i den här rapporten när jag började skriva. De andra rapporterna jag läst är fyllda av spännande events, upplevelser och äventyr. Mitt jobb har jag vissa dagar gjort i pyjamas, från min säng, hemma hos mina föräldrar i Luxemburg. Om det var en riktigt bra dag satte jag på en virtuell strand-och-palm-bakgrund på Zoom och låtsades som att jag satt på beachen i Key West. Det var verkligen inte min vision när jag tackade ja till 9 månaders praktik på svenska handelskammaren i Florida en regnig Novemberkväll 2019. Å andra sidan tror jag väldigt få människor såg sig själva mitt i en global pandemi för ett år sedan.
Med det sagt måste jag ändå säga att det har varit ett äventyr. Kanske inte den typen av äventyr jag är van vid och vad jag hade önskat mig, men trots allt ett äventyr. Okej, jag måste säga det – ett virtuellt äventyr. Det är faktiskt helt fantastiskt vad som går att göra och uppnå virtuellt. Trots att jag aldrig har träffat de flesta människorna jag har jobbat intensivt med de senaste månaderna, trots tidsskillnaden som spökat en del och trots den betungande besvikelsen över att inte kunna åka som jag hade tänkt, så har det gått bra. Jag har lärt mig otroligt mycket, jag har utsatts för nya utmaningar och jag har träffat många nya och intressanta människor, även om det varit genom en datorskärm.
Hösten kom och i skrivande stund sitter jag i min säng, hemma hos mina föräldrar, i Luxemburg. Det blev inte att åka över till hösten heller och framtiden är ännu mycket oviss. Jag tror starkt på att allt har sin tid och stängs en dörr, öppnas en annan.
Slutligen vill jag rikta ett stort tack till Stipendiefonden och Karin Ehnbom Palmkvist för förtroendet och möjligheten till att göra detta, även om det inte blev som någon av oss hade tänkt. Tack!
